Another week..
Jaha, nu har ännu en vecka av sommaren gått. Det låter hemskt att säga det, men jag längtar nästan till skolan börjar igen så att man har nåt att göra och får träffa lite folk. Det här är tredje veckan som jag i stort sett bara sitter hemma och väntar på att telefonen ska ringa och de ska säga att jag kan börja jobba. Kul liv!! Och alla är så upptagna utom lilla jag. Grattis till alla er som har fått ett riktigt sommarjobb och kommer ha pengar i höst...verkligen!
Men lite drama har jag haft den här veckan i alla fall (och när jag berättar vad det är jag kallar "drama" nu för tiden så kommer ni förstå hur tråkigt jag har det). I måndags regnade det ju en del, men eftersom alla skåp gapade tomma var jag tvungen att åka och handla lite ordentligt. Det bar av till Ica och glad i hågen traskar jag in i grönsaksavdelningen för att plocka åt mig lite läckerheter och vad händer då? Jo, Linda halkar på en vattenansamling som alla regnvåta kunder dragit in, blandat med någon mosad oigenkännlig frukt och landar på rumpan. Japp, det är sant mitt inne i affären. Snabbt hoppar jag såklart upp och som alltid när man ramlar och är själv så försöker jag se ut som det inte gjorde ett dugg ont och går i rask takt (men med något stel rygg) därifrån utan att plocka på mig några grönsaker.
Sedan i onsdags bestämde jag mig för att ta tag i mig själv och skärpa till mig. Med mina gångstavar begav jag mig ut för att motionera lite och tänkte att jag äntligen skulle ge mig på Rya Åsar. Jag har ändå bott här ett år nu utan att ha varit där uppe. Det är ju ett vääldigt stort naturreservat, men jag tänkte att första gången så kan jag ju nöja mig med den kortaste rundan som bara skulle vara 3km. Piece of cake! Nu är det bara det att jag har lokalsinne som en guldfisk ungefär och går vilse i trädgården, så när jag har gått där ett tag, i ganska tät barrskog så ser jag inte längre några blå markeringar. Jag går runt lite och letar, men hittar ingenting. Till slut bestämmer jag mig för att gå tillbaka och se där jag såg den sista markeringen. Men det var ändå helt omöjligt. Min teori är att de har fällt de markerade träden, för jag hittade minsann inga! Så det var bara att vända och gå tillbaka samma väg som jag kom, vilket ledde till att det blev en bra mycket längre runda än jag hade tänkt mig. Och igår kväll upptäckte jag att träningsvärk inte var det enda menet som jag fått av det äventyret (det var baara uppför). Jag hade en liten djävulsk fästing sittande i armhålan, som alltså hade varit där i två dagar, så nu har jag väl fått borelia också. Det är bara det som fattas! Needless to say så kommer jag inte promenera på Rya åsar inom den närmsta framtiden!
Men lite drama har jag haft den här veckan i alla fall (och när jag berättar vad det är jag kallar "drama" nu för tiden så kommer ni förstå hur tråkigt jag har det). I måndags regnade det ju en del, men eftersom alla skåp gapade tomma var jag tvungen att åka och handla lite ordentligt. Det bar av till Ica och glad i hågen traskar jag in i grönsaksavdelningen för att plocka åt mig lite läckerheter och vad händer då? Jo, Linda halkar på en vattenansamling som alla regnvåta kunder dragit in, blandat med någon mosad oigenkännlig frukt och landar på rumpan. Japp, det är sant mitt inne i affären. Snabbt hoppar jag såklart upp och som alltid när man ramlar och är själv så försöker jag se ut som det inte gjorde ett dugg ont och går i rask takt (men med något stel rygg) därifrån utan att plocka på mig några grönsaker.
Sedan i onsdags bestämde jag mig för att ta tag i mig själv och skärpa till mig. Med mina gångstavar begav jag mig ut för att motionera lite och tänkte att jag äntligen skulle ge mig på Rya Åsar. Jag har ändå bott här ett år nu utan att ha varit där uppe. Det är ju ett vääldigt stort naturreservat, men jag tänkte att första gången så kan jag ju nöja mig med den kortaste rundan som bara skulle vara 3km. Piece of cake! Nu är det bara det att jag har lokalsinne som en guldfisk ungefär och går vilse i trädgården, så när jag har gått där ett tag, i ganska tät barrskog så ser jag inte längre några blå markeringar. Jag går runt lite och letar, men hittar ingenting. Till slut bestämmer jag mig för att gå tillbaka och se där jag såg den sista markeringen. Men det var ändå helt omöjligt. Min teori är att de har fällt de markerade träden, för jag hittade minsann inga! Så det var bara att vända och gå tillbaka samma väg som jag kom, vilket ledde till att det blev en bra mycket längre runda än jag hade tänkt mig. Och igår kväll upptäckte jag att träningsvärk inte var det enda menet som jag fått av det äventyret (det var baara uppför). Jag hade en liten djävulsk fästing sittande i armhålan, som alltså hade varit där i två dagar, så nu har jag väl fått borelia också. Det är bara det som fattas! Needless to say så kommer jag inte promenera på Rya åsar inom den närmsta framtiden!
Kommentarer
Trackback
